Louise

sitter är i ett snötäckt och vackert Lund och det enda jag känner är saknaden av att jag borde vara på en annan plats i detta nu
jag vill dit där bergen är höga och snötäckta där solen alltid i mitt hjärta skinner
ta mig tillbaka
jag saknar till och med att gå till jobbet en mörk morgon klockan halv 7 när himlen är stjärnklar bara för att det  är så vackert och så tyst
hela byn sover och där går jag med snön knackande under mina fötter
det finns en charm med det med
människorna va så öppna och stämmningen va underbar
visst jag klagade ibland då med och som vanligt handlar det om killarna (som alltid tycks vara mitt största problem)
men den som inte va med där fick kanske heller aldrig höra hur många gånger vi sa till varandra hur underbart vi hade det och hur lyckliga vi var över att vara där

redan i slutet av december kom panik över att säsongen snart skulle vara över
säsongen blev lång ändå lagom lång
men nu nu kommer suget tillbaka
bara att veta hur många utav dem som va där förra året redan nu är tillbaka på plats

men jag ska vara glad över mina minnen för dem är varma och dem kan ingen ta ifrån mig hur mycket någon än försöker
Lund är vackert när snön ligger som den ligger
men St Anton am Arlberg kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta likaså människorna